6 insikter som många coacher får först efter några år i yrket

En guide för dig som vill skapa bättre utveckling för dina klienter och samtidigt arbeta mer hållbart.

Det finns vissa saker man sällan får syn på i början av sin coachresa.

De visar sig först när man har arbetat med klienter ett tag. När man har hunnit följa processer över tid, mött människor i olika faser och sett vad som gör skillnad i deras utveckling.  

Då börjar många coacher lägga märke till sådant som är svårt att bortse från.

Som att sessionen är värdefull, men att det som verkligen förändrar klienten ofta händer mellan mötena.
Som att hög tillgänglighet kan kännas generöst, men inte alltid leder till bättre resultat.
Som att ett arbetssätt som ser bra ut utifrån kan kosta mer energi än det ger tillbaka.  

Med över 20 års erfarenhet av nära arbete med coacher ser jag samma mönster återkomma, igen och igen. Insikter som förändrar hur man ser på sitt arbete och hur man väljer att forma det framåt.  

Här är sex av de insikter som gör störst skillnad i praktiken.

Insikt 1: Utvecklingen bärs inte av sessionen


I många coachutbildningar ligger stort fokus på själva sessionen. Hur man ställer frågor, hur man håller rummet och hur man leder ett samtal framåt. Det är viktig kunskap och en kvalitativ session kan vara både träffsäker och kraftfull.  

Men efter ett tag i yrket börjar många coacher se något som förändrar hur de förstår hela sitt arbete: det som verkligen utvecklar klienten händer inte bara i sessionen. 
 
Det tar form i hennes vardag. I det hon tänker på under dagarna. I det hon skriver ner i sina egna anteckningar. I det hon provar, känner och reflekterar över när ingen sitter mitt emot och väntar på svar.  

Detta märks tydligt när man börjar uppmärksamma det. Klienten hör av sig och berättar om insikter som dykt upp flera dagar senare. Hon beskriver förflyttningar som skett mellan mötena och nya tankar som har väckts.  
Det vittnar om något viktigt: processen fortsätter långt efter att samtalet är avslutat.  

Det som händer i sessionen kan öppna upp och sätta riktning. Men det är mellan mötena som utvecklingen tar form i klientens liv.  

När den insikten landar skiftar perspektivet för många coacher.
Frågan blir inte längre hur man skapar bättre sessioner, utan vad som egentligen händer i tiden däremellan.  

Och där uppstår ofta en osäkerhet.  För även om det blir tydligt att det är där utvecklingen sker, så är det inte alltid lika tydligt hur den delen av processen ska fångas upp, följas och ledas vidare på ett professionellt sätt.

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

När man som coach börjar ta på allvar att utvecklingen sker mellan mötena förändras hur arbetet behöver formas.

Det räcker inte längre att sessionen fungerar.
Det som händer däremellan behöver få en tydlig plats i samarbetet.  

Här blir skrivandet ett naturligt stöd i processen.  
Klienten sätter ord på det som pågår i hennes vardag.
Hon följer sina egna tankar och fångar upp det som annars hade passerat.  

När coachen sedan kliver in finns den verkliga utvecklingen på pränt. Istället för att försöka fånga upp vad som hänt sedan sist, finns ett konkret underlag att arbeta vidare med.  

Här blir coachens arbete mycket mer precist, och det märks i klientens resultat.

Insikt 2: Mer kontakt skapar inte automatiskt bättre coaching


När man som coach börjar se att utvecklingen sker i klientens vardag, kommer ofta nästa steg helt naturligt: att finnas mer tillgänglig. 

Coachen väver då in fler kontaktpunkter med möjlighet för klienten att skriva mellan sessioner och när något dyker upp. Många kallar detta för "mailsupport mellan sessionerna", "personlig vägledning via chatt" eller liknande. Det känns generöst och relevant att ge detta - som ett sätt att möta klienten där hon är i vardagen.

Till en början kan det också upplevas värdefullt.  Men över tid blir ett annat mönster tydligt.

Klienten hör av sig när något känns oklart. Coachen svarar. Nästa fråga uppstår och klienten skriver igen. Coachen möter upp.  
Sakta formas ett samarbete där coachen finns nära hela tiden. Det som var tänkt som coaching i vardagen börjar mer likna löpande support.

Och då sker en förskjutning i arbetet.
Mindre utrymme går till det coachande hantverket. Mer tid går till att svara, förtydliga och reda ut i stunden.  Arbetsmängden växer, fokuset splittras och tempot drivs av inkommande frågor.

Samtidigt händer något med klienten.
När svaren finns nära till hands minskar behovet av att stanna upp. Att tänka klart. Att formulera sig hela vägen fram till sina egna svar. Processen rör sig då mer och mer bort från hennes egen reflektion och in i ett mönster av att fråga och få svar.  
Här uteblir därför något som är centralt i coaching: en klient som tänker själv, tar ansvar och bär sin egen utveckling framåt.  

När coachen upptäcker detta blir en sak tydlig: det är inte mängden kontakt som skapar utveckling för klienten. 

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

När man börjar se det här blir det tydligt att det inte handlar om att vara mer tillgänglig som coach, utan om hur själva processen är utformad.

I stället för att coachen svarar på varje fråga som dyker upp får klientens egen reflektion ta större plats i arbetet.  

Skrivandet blir ett sätt för henne att stanna kvar i det som pågår. Att tänka färdigt. Att sätta ord på det som annars snabbt hade skickats iväg som en fråga.
Klienten "lär sig" på detta sätt att vända sig inåt för svar, lita på sitt eget omdöme, ta ansvar och bära sin egen utveckling framåt.  

Coachen finns fortfarande med på resan, men inte genom ständig tillgänglighet utan via väl valda kontaktpunkter och det material klienten jobbar självständigt med.

Detta stärker inte bara klientens resultat av coachingen, det förändrar också balansen i samarbetet. Från att coachen bär processen via sin tillgänglighet - till att klienten bär den själv, med coachens stöd där det gör störst skillnad.

Insikt 3: Coachen bär för mycket av processen

När coaching främst sker i sessioner och ibland via lite kontakt mellan mötena blir det ganska naturligt att mycket av processen bärs av coachen. Coachen minns vad som sades förra gången och hon håller ihop helheten i klientens process. Hon ser mönster som växer fram och påminner klienten om riktningen när det behövs.  

Det är en del av jobbet som coach och det fungerar ofta fint i mindre skala.

Men över tid blir något annat tydligt.

När flera processer pågår samtidigt vilar mycket på coachens minne, uppmärksamhet och närvaro. Hon behöver komma ihåg vad som är viktigt i varje klients utveckling. Hålla trådar levande mellan möten. Vara redo att möta upp när något dyker upp.

Det kräver en ständig mental närvaro. Och det märks. Arbetet börjar kännas tyngre. Inte bara i tid, utan i hur mycket som behöver hållas i huvudet samtidigt.

Här börjar många coacher skriva mer.
Man antecknar före, under och efter sessioner för att hålla ihop helheten.
 
Detta hjälper till viss del men det förändrar inte själva grunden. Det är fortfarande coachen som bär processen. Det är hon som sorterar, väljer ut och håller ihop det som är viktigt.

Och det är här många coacher börjar känna något som blir svårt att bortse från.
Att arbetet kräver mer än det borde. Att mycket vilar på den egna närvaron och att det inte riktigt går att släppa klienternas processer mellan varven.  

Över tid blir det tydligt att det här kanske fungerar, men det kommer inte att hålla i längden.

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

Det som blir tydligt här är att problemet inte ligger i coachens engagemang eller kompetens. Det ligger i var klientens process finns.

Så länge den främst hålls levande i minnet kommer den också att behöva bäras där. Och så länge det är coachen som gör ett urval via sina anteckningar från sessionerna kommer det också att vara coachen som håller processen på sina axlar.  

Här går det att göra ett skifte som i det närmaste är revolutionerande:
Klientens egna formuleringar får bära processen.  

Coachen arbetar då inte längre med ett ständigt mentalt påslag, utan med ett råmaterial där klientens formuleringar, nyanser, skiftningar och tankebanor finns på pränt.  

Det ger ett tillförlitligt underlag att arbeta vidare med, där inget går förlorat i glömska eller i ett urval.  

Det avlastar coachen. Och det fördjupar klientens egen process.

Insikt 4: Klienten behöver mer utrymme att höra sin egen röst

När coaching sker främst i samtal formas processen genom dialog. Klienten berättar. Coachen ställer frågor. Tankar sorteras i stunden.  
Det kan vara både levande och kraftfullt.  

Men över tid blir något annat tydligt.  
När tempot är högt och dialogen ständigt pågår får klienten väldigt lite utrymme att tänka klart själv.  Hon väntar på nästa fråga, hon formulerar sig medan någon lyssnar och hon sorterar sina tankar i samspel med coachen.  

Och då händer något avgörande: De mest betydelsefulla insikterna hinner inte ta form fullt ut.

För de uppstår i mellanrummet när klienten stannar upp och tänker färdigt. När hon stänger ute brus för att höra vad hon själv känner, vill och tänker. När hon kan tänka i sitt eget tempo och inte känner ett måste i att leverera ett svar. Det är då hon hittar in till det som är viktigt på riktigt.

Den typen av klarhet låter sig inte pressas fram i ett bestämt tempo eller inom en given tidsram. Och den uppstår sällan när någon annan väntar på ett svar.
I stället finns risken att klienten formulerar något som låter rätt, snarare än något som verkligen är det.  

När man som coach börjar se det här förändras något avgörande. Det räcker inte att ge utrymme för dialogen i coachingen - det behövs också utrymme för inre monolog. 

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

Dialog inom coaching är själva grunden.
Men vad händer om vi inte bara trycker in dialogen i ett samtal som är tidsbegränsat - utan i stället formar ett utrymme där dialogen är mer utdragen och i kombination med klientens inre monolog?

Det är här vi kan hitta något väldigt kraftfullt.

Dialogen får då en annan funktion. Den driver inte längre tempot framåt i stunden, utan möter upp det som redan har hunnit ta form hos klienten.

Det fungerar så här:
Mellan kontaktpunkterna pågår ett eget arbete. Klienten tänker, känner, formulerar och låter sina tankar mogna i sin egen takt.  
När hon sedan uttrycker sig finns en annan klarhet där. Det är inget som har stressats fram i stunden, utan något som har fått växa fram. I hennes tempo.

När coachen möter upp det som fått mogna fram för klienten blir dialogen mer precis och förankrad. Mer verksam.  

Det är således i samspelet mellan den inre monologen och den yttre dialogen som djupet i coachingen och progressionen uppstår.  
Och det är där klientens egen röst får ta plats i processen på riktigt.

Insikt 5: Det coachen arbetar med avgör hur träffsäker coachingen blir

När coaching sker i samtal är det coachen som fångar upp det som blir viktigt. Hon lyssnar, tolkar, väljer ut, skriver ner och håller kvar det hon uppfattar som centralt i klientens process.
Det är en naturlig del av arbetet.  

Men över tid blir något tydligt.  
Det coachen arbetar vidare med är inte klientens faktiska uttryck, utan coachens egen tolkning av det.  

Anteckningar är alltid ett urval. En sammanfattning. En förenklad version av något som i stunden var betydligt mer nyanserat.  

Och det påverkar arbetet mer än man först tänker på.  
För när underlaget blir tunnare behöver coachen fylla i mer själv. Hon behöver anstränga sig för att minnas, känna in och tolka i stunden vad klienten menar. Hon behöver tänka efter - ofta efterhand - vad som egentligen var viktigt.

Arbetet rör sig då bort från det klienten faktiskt uttryckte och närmare coachens bild av det. Och det märks inte bara i den mentala belastningen för coachen, det märks också i hennes precision.

När den här insikten kommer blir det ofta en ganska obekväm sådan.
Att mycket av det som klienten faktiskt sa inte finns kvar. Att detaljer har försvunnit. Att man inte riktigt kan återvända till det som en gång var tydligt. Och att arbetet därför i stor utsträckning behöver byggas vidare på minne och tolkning.

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

När detta blir tydligt för coachen vänder hon sig ofta till den skriftliga coachingens möjligheter.

Istället för att förlita sig på egna anteckningar från verbala sessioner bygger hon upplägg där arbetet utgår från klientens egna ord. Klientens exakta formuleringar. Så som hon faktiskt uttrycker sig.

Här finns nyanserna kvar. Varje formulering går att återvända till. Varje skifte i processen blir synligt över tid.

Arbetet blir därför mer exakt. Coachen ser vad klienten har tänkt och kan följa hennes rörelse framåt. Hon ser hur perspektiv förändras, var något tar fart och var det stannar upp.

Det ger en helt annan precision i arbetet. Responserna blir mer träffsäkra. Detaljer som annars hade passerat blir synliga. Och coachen behöver inte längre bära processen i minnet för skriften gör det arbetet.

Samtidigt händer något avgörande hos klienten. Hon möter sina egna ord. Hon ser sin utveckling svart på vitt. Hon får syn på sådant som annars hade passerat obemärkt.

Detta skapar en helt annan tydlighet i processen. Det som en gång formulerats finns kvar och blir en aktiv del av arbetet framåt.

Insikt 6: Det som en gång fungerade börjar kosta mer än det ger


Många coacher når förr eller senare en punkt där något skaver i deras sätt att arbeta.
Utifrån sett fungerar allt. De har klienter, de gör ett bra jobb och de får ofta fin respons på det de levererar.  

Men i det dagliga arbetet börjar något kännas annorlunda.  

Arbetsdagarna formas av bokade tider. Energin går upp och ner beroende på hur många sessioner som ligger i kalendern. Vissa veckor är fulla och intensiva, andra är glesare och mer osäkra.  

Oavsett hur schemat ser ut finns ofta en känsla av att alltid behöva vara redo. Redo att lyssna, hålla fokus och leverera i stunden.  

För många coacher märks det genom en trötthet som inte riktigt försvinner och ett behov av återhämtning som tar längre tid än tidigare.  

Samtidigt finns en annan sida av det. Inkomsten hänger nära ihop med hur mycket tid som bokas upp. Fler klienter innebär fler tider. Fler tider innebär mindre utrymme för återhämtning.

Och någonstans där landar en insikt som är jobbig att bära:
"Det här är inte hållbart. Jag kan inte jobba mer, men inte heller mindre"

Så här formas ett mer hållbart arbetssätt:

Det här problemet löser man inte genom att fundera på att jobba mer eller mindre. Man löser det genom att ändra sättet man jobbar på. 

När man frigör coachingen från bokade tider och implementerar skrift som aktiv del - förändras förutsättningarna direkt.  

Arbetet styrs då inte av tider i kalendern utan sker när coachen vill. Hon kan flytta om sitt arbete som hon vill utan att klientens process påverkas, och detta ger henne fina möjligheter att nyttja en bra dagsform, ta pausar när hon behöver och jobba i ett tempo som passar henne. 

Klientens process ligger då heller inte i coachens minne och huvud, utan finns stabilt nedskrivet. Det gör att hon slipper hålla ihop allt själv och verkligen kan släppa jobbet när hon har jobbat klart.  

I ett skriftligt samarbete har coachen också format upplägget så att klientens process pågår hela tiden, utan att coachen behöver gå in och jobba mer. Mycket av arbetet sker i klientens eget skrivande och coachen kan lugnt vila i att progressionen fördjupas steg för steg, och hon kliver aktivt in där det gör bäst skillnad.

Allt detta innebär att coachen kan ta emot fler klienter utan att arbetet blir tyngre. Och att värdet i det hon levererar växer, eftersom klienten får så mycket mer än bara "några enskilda sessioner".

Det är här många coacher för första gången upplever att arbetet är hållbart på riktigt. Inte bara i teorin, utan i deras egen vardag.